Den mycket starka utveckling som vägtrafiken genomgått efter andra världskriget har bl.a. inneburit en markant ökning av trafikens intensitet, hastighet och tyngd (axel- och boggitryck). Härav har följt såväl växande fordringar på vägarnas bärighet och jämnhet som på deras kapacitet och trafiksäkerhet. Då alla prognoser för trafikutvecklingen inom landet pekar mot en fortsatt stark ökning i vägtrafiken och mot en fortsatt övergång till allt tyngre lastbilar, måste antagandet, att trafikantens krav på vägarna kommer att tilltaga i samma eller sannolikt snabbare takt, anses vara välgrundat. På senare tid har från olika håll framförts den åsikten, att de svenska vägarnas jämnhet icke är tillfredsställande samt att orsaken härtill är, att vägkroppens olika lager icke packats tillräckligt. Det har därför ansetts, att de nu gällande föreskrifterna för jordpackning vid vägbyggnad måste skärpas. Med anledning härav har Statens vägverk uppdragit åt Statens väginstitut, att verkställa en översyn av de normer och rekommendationer för jordpackning, som ingår i Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens byggnadstekniska anvisningar (BYA) av år 1963. Översynen har även omfattat studium av dels olika länders krav på jordpackning, dels olika laboratorie- och fältmetoders användbarhet för bestämning av jord- och vägbyggnadsmaterials packningsegenskaper och packningstillstånd. Med hänsyn till att statens väginstitut icke sedan 1954, då institutets meddelande nr 87 "Om komprimering av jord" (Bruzelius) utgavs, publicerat någon mer omfattande sammanställning över till jordpackningskomplexet hörande frågor, har Väginstitutet ansett det vara motiverat, att redovisa denna översyn i en rapport mer omfattande än en promemoria.