Bark har under senare år fått användning vid vissa vägar i de norrländska länen samt i Kopparbergs och Värmlands län. Vid de flesta av dessa vägar har barken tjänstgjort som tjälisolerande medel och sålunda utövat ett skydd mot tjälskador och då främst tjällyftningsskador, bl.a. längsgående tjälsprickor. Barklagret har därvid givits en triangulär tvärsnittsform (= mittkil enligt Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens anvisningar). Bark har använts i mycket tjälfarliga terränglägen dvs huvudsakligen i skärningar och där undergrunden uppbygges av mycket tjälfarliga sediment (finmo, mjäla, lättlera) och där grundvattenståndet är högt. Barkens tjälskyddande effekt härrör sig från dess stora frysmotstånd. I vissa fall har man utnyttjat dess låga volymvikt genom att använda den i lättbankar. Bark kan också ha använts enbart som fyllnadsmaterial. De "barkbyggda" vägarna, av vilka flera är provvägar, har studerats och nu slutbesiktigats.