3 ex

Isotopmätare används för att bestämma densitet och vatteninnehåll i ytlager i jordmaterial och krossat bergmaterial. Mätning kan utföras på material < 125 mm. Den våta densiteten bestäms vanligen genom mätning med en gammastrålkälla och en gammadetektor antingen på eller inuti det lager, som ska undersökas. Dessa varianter i mätningsförfarande benämns direkt transmissionsmätning respektive backscattermätning. Direkt transmissionsmätning ger säkrare resultat i obundna material. Intensiteten hos den strålning som registreras är huvudsakligen beroende av densiteten i materialet som undersöks. Den registrerade strålningsintensiteten översätts till uppmätt våt densitet med hjälp av kalibrering mot olika block med känd densitet. Vatteninnehållet bestäms med hjälp av en strålkälla som avger "snabba neutroner" och en detektor. När de "snabba neutronerna" sänds ut i omgivningen kolliderar de med väteatomer i materialet, bromsas upp (förlorar energi) och övergår till att bli "långsamma" eller termaliserade neutroner. Dessa registreras med en neutrondetektor och antalet registrerade "långsamma" neutroner omräknas till ett värde på vatteninnehållet per m3. Vatteninnehållet står i relation till antalet "snabba neutroner", som bromsats upp och omvandlats till "långsamma" eller termaliserade neutroner. Eftersom det är väteatomerna som ger mätresultatet kan allt material, som innehåller väte och finns inom mätområdet, påverka mätvärdet. Bestämning av vatteninnehållet enligt denna metod sker oftast som backscattermätning, dvs både strålkällan och detektorn befinner sig under mätningen på ytan av det lager som undersöks. Inverkan av vatteninnehållet på mätresultatet är störst närmast ytan och avtar med ökande djup. De två metoderna för bestämning av densitet och vatteninnehåll används vanligen i praktiken så, att mätningarna sker samtidigt och bearbetning i mikrodatorn sker omedelbart. Därefter kan avläsning av värden på våta densiteten, vattenkvoten och torra densiteten göras i en följd på instrumentpanelen.