Alla som färdats på en dammande grusvägar vet hur irriterande vägdammet är, både för trafikanter och andra som av skilda anledningar måste uppehålla sig på eller vid vägen. Vägdammet består av grusmaterialets allra finaste partiklar. Får dessa försvinna, blir vägbanan svårbunden och korrugeringskänslig och det medför täta omhyvlingar av vägen. Hyvlingsarbetet är dyrbart och har dessutom en direkt negativ effekt på grusmaterialet, eftersom viss nedkrossning av grusmaterialet inträffar vid varje hyvlingstillfälle. Följden av dålig dammbindning blir, att vägmaterialet måste kompletares med både lera och stenmaterial i större omfattning än normalt. Det går visserligen inte att undvika vare sig hyvling eller komplettering av grusmaterial, men genom att dammbinda slitlagermaterial, kan en riktig sammansättning bevaras under längre tid. Avsevärda besparingar av såväl åtgärder som kostnader kan på så sätt erhållas. En väl dammbunden vägbana med en jämn och fast vägyta med god friktion är trafiksäkrare än en obunden vägbana. Den obundna vägbanan dammar och innehåller löst grus och det reducerar trafiksäkerhet. En förbättrad sikt bidrar till att i viss mån höja trafikkapaciteten. Syfte med det föreliggande studie är att ta fram de erfarenheter och kunskaper som finns inom miljöeffekter vid dammbindning med oorganiska salter t.ex. kalciumklorid CaCl2 och magnesiumklorid MgCl2, icke bituminösa organiska kemikalier t.ex. lignin samt bituminösa bindemedel t.ex. bitumenemulsion.