Beslutsfattandets dilemma : planarbete och opinionsyttringar rörande trafikleder i Stockholm 1945 - 1975 Skårfors, Rikard
Publication details: Uppsala Umeå universitet och Uppsala universitet, 1999; Ekonomisk historia. Working papers in transport, ; and communication history 1999:2, Description: 127 sSubject(s): Online resources: Bibl.nr: VTI P5322:99-02Location: Abstract: Det här kapitlet syftade till att identifiera de kategorier av aktörer, på kommunal (Stockholms stad) och regional (Regionplaneförbundet i Stockholms län) nivå, som varit involverade i planeringen och besluten rörande trafikleder under undersökningsperioden, med särskilt fokus på förhållandena från 1950-talet och fram till 1975. Det har konstaterats att näringslivet i Stockholm, främst genom handelskammaren, under 1950- och 1960-talen var en inflytelserik opinionsbildare för ökade satsningar på tillgänglighet med bil till innerstaden. Ännu större betydelse hade dock troligen de nära relationerna mellan stadens främsta politiker - i huvudsak de viktigaste borgarråden - och chefstjänstemännen inom de förvaltningar dessa politiker hade ansvaret för. Under 1950- och 1960-talen genomdrev - i första hand socialdemokratiska -starka politiker i samverkan med en grupp tjänstemän vid generalplaneberedningens kansli den omfattande cityomvandlingen, där de långtgående planerna City 62 och City 67 tillkom som viktiga styrdokument. Dock blev opinionen alltmer negativ i slutet av 1960-talet, samtidigt som efterfrågan på lokaler i city minskade och stadens finanser försämrades. Från början av 1970-talet skedde en omorientering av den förda politiken, vilket innebar att trafikledsplanerna bantades ner och planeringen blev mer baserad på samråd med medborgarna. En motsvarande utveckling skedde även på den regionala nivån, där ett gemensamt storlandsting för staden och länet formades under 1960-talet, i stor utsträckning på stadens villkor med ett nämndväsende liknande stadens. Efter 1966 års planskiss började kritiker ifrågasätta regionplaneringens intentioner, och vid tiden för presenterandet av 1970 års regionplaneförslag hade en stark negativ opinion hunnit etablera sig. Politiker och planeringstjänstemän fick därför retirera, vilket kom till uttryck i den oprecisa och till ganska litet förpliktigande regionplanen från 1973; från början av 1970-talet blev den löpande planeringen det centrala, medan plandokumenten reducerades till illustrationer.Det här kapitlet syftade till att identifiera de kategorier av aktörer, på kommunal (Stockholms stad) och regional (Regionplaneförbundet i Stockholms län) nivå, som varit involverade i planeringen och besluten rörande trafikleder under undersökningsperioden, med särskilt fokus på förhållandena från 1950-talet och fram till 1975. Det har konstaterats att näringslivet i Stockholm, främst genom handelskammaren, under 1950- och 1960-talen var en inflytelserik opinionsbildare för ökade satsningar på tillgänglighet med bil till innerstaden. Ännu större betydelse hade dock troligen de nära relationerna mellan stadens främsta politiker - i huvudsak de viktigaste borgarråden - och chefstjänstemännen inom de förvaltningar dessa politiker hade ansvaret för. Under 1950- och 1960-talen genomdrev - i första hand socialdemokratiska -starka politiker i samverkan med en grupp tjänstemän vid generalplaneberedningens kansli den omfattande cityomvandlingen, där de långtgående planerna City 62 och City 67 tillkom som viktiga styrdokument. Dock blev opinionen alltmer negativ i slutet av 1960-talet, samtidigt som efterfrågan på lokaler i city minskade och stadens finanser försämrades. Från början av 1970-talet skedde en omorientering av den förda politiken, vilket innebar att trafikledsplanerna bantades ner och planeringen blev mer baserad på samråd med medborgarna. En motsvarande utveckling skedde även på den regionala nivån, där ett gemensamt storlandsting för staden och länet formades under 1960-talet, i stor utsträckning på stadens villkor med ett nämndväsende liknande stadens. Efter 1966 års planskiss började kritiker ifrågasätta regionplaneringens intentioner, och vid tiden för presenterandet av 1970 års regionplaneförslag hade en stark negativ opinion hunnit etablera sig. Politiker och planeringstjänstemän fick därför retirera, vilket kom till uttryck i den oprecisa och till ganska litet förpliktigande regionplanen från 1973; från början av 1970-talet blev den löpande planeringen det centrala, medan plandokumenten reducerades till illustrationer.