Bilaga 1:http://www.trum.umu.se/digitalAssets/40/40788_langtid.pdf Inom projektet Smart Fart installerades varnande ISA, s.k. Fartkollare, i närmare 4000 fordon, varav drygt 300 var yrkesfordon. Fartkollaren varnade genom ljud- och ljussignal föraren när han/hon körde fortare än gällande hastighetsbegränsning. Försöket pågick under perioden 1999 till 2002. Föreliggande rapport redovisar yrkesförares erfarenheter av att köra med Fartkollare. De yrkesförare som deltog i Smart Fart utgjordes av en grupp bussförare och en grupp övriga yrkesförare. Bussförarna körde buss för Polarbuss AB i lokaltrafiken i Umeå. Gruppen övriga yrkesförare var en mycket heterogen grupp. I denna grupp återfanns taxiförare, budbilsförare och förare av andra distributionsfordon, men framför allt personer som visserligen körde bil i arbetet men vars huvudsakliga yrkessysselsättning inte var att köra. Fartkollare installerades i bussarna under våren 2000, och i övriga yrkesfordon löpande under år 2000 allteftersom företagen valde att delta i försöket. Både enkätundersökningar och personliga intervjuer genomfördes för att mäta förarnas inställning till hastigheter, till Fartkollaren och till andra hastighetsdämpande åtgärder. Enkätundersökningarna gjordes vid tre tillfällen, före installationen av Fartkollaren, mitt under försöket och vid slutet av år 2001. Vid varje mättillfälle tillkom nya förare men resultaten i rapporten bygger i huvudsak på en panel av 35 bussförare och 103 övriga yrkesförare som besvarat enkäter vid alla mätningar. Åtta bussförare och åtta övriga yrkesförare intervjuades också vid ett personligt möte under år 2001. Resultaten visar att Fartkollaren uppfattades ha positiva effekter på hastighet. Både bussförare och övriga yrkesförare upplevde att deras hastighet vid flera hastighetsgränser minskade i tätort, både inom och utanför försöksområdet. Övriga yrkesförare tyckte att deras hastighet minskade vid fler hastighetsgränser än bussförarna tyckte. Fartkollaren uppfattades ha störst effekt vid de lägsta hastighetsgränserna i tätort. De övriga yrkesförarna menade även att Fartkollare i fordonet ledde till ökad säkerhet och trygghet. Det var emellertid inte bara positiva effekter av Fartkollaren som noterades. Enligt förarna ledde Fartkollaren till en ökning av arbetsbördan. Den mentala belastningen, bland annat tidspress och frustration, upplevdes ha ökat sedan de fick Fartkollare, och bussförarna påtalade detta i större utsträckning än övriga yrkesförare. En del negativa effekter av Fartkollaren såsom en minskning av körglädjen och en ökning av upplevelsen av att vara kontrollerad uppmärksammades av både bussförare och övriga yrkesförare. Många förare uttryckte också irritation över ljudsignalen och ville förändra den till att bli mjukare, alternativt en annorlunda signal, samt möjlig att justera. Varnande ISA i tätort uppfattades vara bra i förhållande till andra hastighetsdämpande åtgärder. Övriga yrkesförare menade att Fartkollare i tätort och polisövervakning med fartkontroller var de bästa åtgärderna, och bussförarna menade att polisövervakning med fartkontroller var bättre än Fartkollare. Fysiska hinder och aktivt stödjande ISA, d.v.s. aktiv gaspedal, uppfattades som dåliga åtgärder av både bussförare och övriga yrkesförare.