Projektets syfte är att beskriva och analysera utvecklingen av moderna spårvägs- och Light Rail-fordon. Projektet fokuserar på teknikutvecklingen, utvecklingen av konstruktions- och produktionsmetoder samt de kostnadskonsekvenser som kan relateras till respektive område. Avsikten är att beskriva dels aktuella förhållanden, dels utvecklingen över tiden. Därmed möjliggörs en framåtblickande diskussion av trenderna för den kommande utvecklingen av spårvägsfordon för olika tillämpningsområden. I rapporten redovisas priser på ett urval av kollektivtrafikfordon som levererats i Västeuropa de senaste åren. Som nyckeltal används pris per ytenhet (euro/m2), varvid avses den yta som fordonet upptar i gaturummet. Slående är dels att också de enklaste spårfordon uppvisar ett kvadratmeterpris som är ca tre gånger högre än priset för konventionella bussar, dels att kvadratmeterpris för spårvagnar och Light Rail-fordon varierar betydligt mellan olika beställningar. Generellt är spårburna kollektivtrafikfordon mycket dyrare i inköp än motsvarande för vägtrafik. Spårfordons höga anskaffningskostnader kan verka avskräckande vid beslut om anläggande av kollektivtrafiksystem på spår eller på väg. I kontrast till detta bör dock ställas bl.a. att spårfordon i regel har högre passagerarkapacitet och längre livslängd än vägfordon. Som viktigaste kostnadsdrivande faktor anges oftast att spårvagnar tillverkas i små serier. För västvärlden rör det sig totalt om ca 500 nya spårvagnar och Light Rail-fordon per år, att jämföra med ca 20 000 nya bussar enbart i Europa. Sett över ett 20-årsperspektiv har införande av låggolvsspårvagnar, med mycket komplicerade tekniska lösningar, verkat starkt kostnadsdrivande. Det har vidare visat sig svårt att samordna beställningar mellan olika städer; alla kunder vill ha en "egen" konstruktion. Andra kostnadsdrivande faktorer är de höga krav på kvalitet och drift- och trafiksäkerhet som gäller vid spårtrafik. Så gott som alla spårvagnstillverkare erbjuder idag någon form av modulkonstruktioner, s.k. systemvagnar, ofta formgivna av något välrenommerat industridesignföretag. Beställaren kan därvid välja kombinationer av beprövade grundkonstruktioner, men ändock ge fordonet en speciell karaktär, exempelvis ett frontparti med "eget" utseende. Även de moduluppbyggda grundkonstruktionerna kan dock varieras i inte obetydlig omfattning vilket ger intryck av att också systemspårvagnar i viss utsträckning är individuellt konstruerade. Det har i praktiken visat sig att modularisering inte nämnvärt kunnat hålla priserna nere, särskilt inte vid beställningar som omfattar små serier. Däremot kan stora serier (50 vagnar eller fler) ibland ge gynnsamt pris.