Nedfallet av kväve och svavel över Stockholm överskrider de kritiska belastningsgränserna för skogs- och jordbruksmark som har antagits som regionalt miljömål i Miljövårdsprogrammet 2000 för Stockholms län. Det beräknade totala nedfallet av kväve för år 2001 uppgår till mellan 5,4 - 39 kg kväve per hektar och år vilket överskrider den kritiska belastningsgränsen för kväve på 4 kg per hektar och år. Belastningsgränserna gäller dock naturliga naturtyper inte exploaterad mark som utgör en stor del i Stockholm. Det beräknade totala nedfallet av svavel uppgår till mellan 3 och 6 kg svavel per hektar och år och överskrider den kritiska belastningsgränsen för svavel på 2,5 kg per hektar och år. Störst totalt nedfall av kväve inträffar över de centrala delarna av staden och längs de mest trafikerade vägarna. För svavel är fördelningen en annan då energisektorn, och då främst enskild uppvärmning, orsakar en stor del av nedfallet. Den totala depositionen av kväve inom Stockholm stad är beräknad till 248 ton kväve för år 2001. Torrdepositionen står totalt för cirka 70 % av denna. Torrdepositionens geografiskt fördelade andel av våtdepositionen varierar mellan 36 -91 % för kväve. Totala depositionen av svavel inom Stockholm stad är beräknad till 83 ton år 2001. Cirka hälften av totala svavelnedfallet är torrdeposition. För svavel varierar torrdepositionens geografiskt fördelade andel av våtdepositionen mellan 30 - 66 %. Det lokala utsläppen i Stockholm är mindre än det totala nedfallet, speciellt för svavel. Av allt det kväve och svavel som släpps ut i staden faller ca 6 % av kvävet och 3 % av svavlet ner inom stadens gränser. De lokala källorna i Stockholm stad bidrar till det totala nedfallet med 0,2 - 34 kg kväve per hektar och år i Stockholm. För svavel är det lokala bidraget 0,2 – 2,7 kg svavel per hektar och år. Vid mätstationen Sveavägen är det beräknade lokala bidraget av kväve 70 % av det totala nedfallet och för svavel 20 %. Motsvarande siffror för Kanaan är 18 % som lokalt bidrag av både kväve och svavel. Den lokala vägtrafiken i Stockholms stad bidrar till det totala nedfallet över staden med max 33 kg kväve per hektar och år och som mest 0,8 kg svavel per hektar och år. Energisektorn i Stockholms stad bidrar till det totala nedfallet över staden med max 1,5 kg kväve per hektar och år och som mest 2,6 kg svavel per hektar och år. Av lokala trafikens utsläpp är det en större andel som faller ner lokalt, ca 10 % av kvävet och 18 % av svavlet. Det betyder att trots att vägtrafiken står för endast ca 1 % av svavelutsläppen i Stockholms stad står den för ca 18 % av nedfallet på grund av lokala källor. Trafikens kväveutsläpp står för 53 % av utsläppen och för hela 90 % av nedfallet som beror på lokal källor inom staden. För energisektorn deponeras 2 % av kväve- och svavelutsläppen i staden inom stadens gränser. Individuell uppvärmning står för ca två tredjedelar av energisektorns svaveldeposition men för ca 18 % av energisektorns lokala utsläpp. Det totala nedfallet av kväve och svavel på olika marktyper har beräknats för Stockholm. Nedfallet hamnar till lika stor del över tätort och övrig mark. Något mindre del av nedfallet sker över vattenytorna jämfört med den tillgängliga vattenytan. Detta förklaras givetvis av de största källornas lokalisering på företrädesvis tätortsmark och övrig mark och att sjöfartens utsläpp bidrar förhållandevis lite till nedfallet inom stadens gränser.