Studien syftar till att studera bebyggelseutvecklingen under de senaste åren i relation till målen för transportsystemet. Övergripande mål är att markanvändningen ska stödja ett fungerande transportsystem och strävan att minska trängseln i biltrafiksystem samt öka andelen gång- cykel- och kollektivtrafikresor. Bebyggelsens utformning utgör en grundförutsättning för en hög andel kollektivtrafik. Det betyder i praktiken att utveckla en väl samlad bebyggelse i befintliga tätorter och längs befintliga kollektivtrafikstråk. Planeringens möjligheter att styra bebyggelsen är olika för olika typer av bebyggelse. Planeringen har relativt stora möjligheter att styra var bostäder tillkommer (med undantag av permanentning av fritidshus) medan det är svårare att styra var lokaler för arbete och handel lokaliseras. Detta syns också i resultaten från studien där arton kommuner i de tre storstadsregionerna undersökts med avseende på markanvändning och resalstring. Bostäder, framförallt flerfamiljshus, har tillkommit genom förtätning i befintliga tätorter och i stationsnära lägen. För villor är det svårare att tillgodose efterfrågan genom förtätning i tätorter och stationslägen genom att dessa ofta är fullbyggda. Villabebyggelsen har också ett mer spritt mönster som dessutom tilltar. Den tredje boendeformen som är mycket svår att kontrollera i planeringen är permanentning av fritidshus. Fritidshus ligger ofta mycket illa till för kollektivtrafik och ökningen av antalet permanentboende i fritidshus är hög, även om inte det faktiska antalet boende är stort. Fastigheter som rymmer arbetsplatser har tillkommit betydligt mer spritt än vad gäller bostäder. Det har skett en tydlig förskjutning av lokaler mot mer perifera lägen. Det senare kan vara ett reellt problem. För att skapa en bebyggelsestruktur som medger högt kollektivresande förutsätts att inte bara bostäderna lokaliseras i goda kollektivtrafiklägen utan att även arbetsplatserna ligger väl till för kollektivtrafik. Tillkommande yta avsedd för arbetsplatser gör inte riktigt det. Vid en jämförelse mellan storstäderna går bebyggelseutvecklingen i Stockholm mot en ökande andel villor medan andelen minskar främst i Malmö men även i Göteborg. Detta kan tyckas paradoxalt då skalan på trafikproblemen är i omvänd ordning. Bebyggelseutvecklingen i Stockholmsregionen stödjer således inte en önskad utveckling. Att så inte är fallet beror knappast på ambitionerna i de regionala planerna då dessa är tydligast i Stockholmsregionen.