Empiriska undersökningar av sambandet mellan körmönster och avgasemissioner utgör en viktig utgångspunkt vid skattningar av vägtrafikens emissioner. Ett välkänt och fundamentalt problem vid modala mätningar av emissioner är den (tidsvariabla) tidsfördröjning som uppstår mellan motordata (t.ex. bränsleförbrukningen) och emissionsdata. I rapporten diskuteras ett antal olika förslag på metoder för synkronisering av sådana data. Tre olika metoder undersöks mer ingående och jämförs med varandra. En av dessa är baserad på matchningar mellan minima i lambda-värden och motsvarande maxima i koloxid- eller kolvätehalter. De övriga två metoderna är baserade på modeller för strömning av avgasflödet genom avgassystemet. Den ena av dessa ("kvasistationär modell") är mycket enkel medan den andra baseras på mer avancerade gasdynamiska modeller. I brist på tillgängliga valideringsdata har metoderna utvärderats genom jämförelser med varandras resultat. Vår slutsats är att den kvasistationära metoden (i kraft av sin enkelhet) är den mest användbara av de föreslagna metoderna. Den gasdynamiska metodiken har inte gett den förbättring av resultaten som vi hade hoppats på. Matchningsmetoden ger ofta tidsfördröjningen med bra precision men i alltför glesa punkter. Dessutom är risken för felmatchningar stor vilket gör metoden mer instabil än de övriga.

Empirical investigations of the connection between driving patterns and exhaust emissions are an important basis for estimating emissions from road traffic. A well-known and important measurement problem is the non-constant time delay that arises between engine data (e.g fuel consumption) and emission data. In the report, a number of different suggestions for synchronizing these data are discussed. Three of these methods are investigated in more detail and compared to one another. One of the methods involves matching the minima of lambda values and the corresponding maxima of the carbon monoxide or hydrocarbon rates. The other two methods are based on models for the gas flow through the exhaust system. One of these ("quasi-stationary model") is very simple while the other makes use of more sofisticated gasdynamical models. Due to lack of independent validation data the methods have been evaluated by mutual comparison of their results. Our conclusion is that the quasi-stationary method is the most useful one. The gasdynamical approach does not yield any substantial improvement.