Transportinfrastrukturen möjliggör förflyttningar av människor och gods på vägar och spår men bidrar samtidigt till problematiska miljöeffekter. I samband med miljöbedömningar av transportinfrastrukturplaner är det viktigt att beakta även indirekta effekter som leder till miljöpåverkan. När infrastrukturen förändras påverkas individers aktivitets- och rörlighetsmönster samt företags verksamhets- och transportmönster. Detta medför i sin tur en förändrad bebyggelseanvändning och på sikt även en förändrad bebyggelsestruktur. Dessa indirekta förändringar riskerar att bidra till ytterligare miljöbelastning. Transportinfrastruktursystemen bör förstås som sociotekniska system och deras utveckling som en serie av sociotekniska förändringsprocesser. Vi behandlar dessa förändringsprocesser där bebyggelsens och infrasystemens egenskaper och föränderlighet diskuteras med ett särskilt fokus på transporternas dynamik och samspelet med bebyggelsen. Vi genomlyser fyra särskilt relevanta indirekta effekter av infrastrukturinvesteringar: 1. Förändrade transportmönster - ökad total transportvolym. 2. Förändrade transportmedelsval - ökad andel privatbilism och lastbilstransporter. 3. Förändrad bebyggelsestruktur - ökad utglesning av bebyggelsen. 4. Förändrad bebyggelseanvändning - ökad energianvändning i bebyggelsen.