Syftet med mitt doktorandarbete, "Vägkanten som biodiversitetsresurs" är att identifiera skötselmetoder som gynnar ängs- och hagmarksflora och ökar biodiversiteten längs vägkanter. Problemet: kvävegynnad vegetation dominerar i vägkanterna I det äldre jordbruket sågs vägkantsvegetation som ett komplement till ängarna och betesmarkerna. Vägkanterna slogs och betades, och i samband med nyttjandet kom vegetationen och mångfalden att likna det som hittades i de närbelägna brukade markema. Med införandet av moderna jordbruksmetoder upphörde det traditionella nyttjandet av vägkanter, som till följd av detta blev alltmer näringsrika med tiden. Dagens vägkanter domineras därför till stor del av kvävegynnad vegetation som kväver och tränger undan arter som är mindre konkurrenskraftiga, som t ex ängs-och betesmarksväxter. Lösningen: Skötselmetoder som minskar växttillgängligt kväve. Jag är intresserad av att testa två behandlingar som har visat sig ha en positiv effekt på biodiversitet, nämligen tillsättning av socker och insåning av höskallra (Rhinanthus serotinus) i näringsrika vägkanter. Det dessa båda behandlingsmetoder gör är att minska dominansen hos kvävegynnade after, fast på lite olika sätt. Syftet med att tillsätta socker är att påverka näringstillgången genom bakteriefloran som finns i jorden. Hur bakterierna använder de ämnen som finns i jorden för sin tillväxt kan påverkas genom att tillsätta mer av det ena eller det andra. När man tillsätter socker, stör man ämnesbalansen och bakterierna börjar nära sig med växttillgängligt kvave. Detta resulterar i att det finns mindre mängder av det växttillgängliga kvävet kvar för växterna att ta upp. Detta har en negativ påverkan på kvävegynnade arter, som behöver mycket kvave för sin snabba tillväxt.