Prallmetoden är en av flera laboratoriemetoder för bestämning av slitage hos asfaltbeläggningar. Den togs ursprungligen fram i USA som en metod för test av vidhäftningsegenskaper. Man använde då gummikulor istället för de stålkulor vi använder idag. Metoden kom sedan till Tyskland i början av 70-talet men hann aldrig utvecklas färdigt innan det blev dubbförbud i Tyskland. Under 80-talet kom metoden till Sverige, där den fick beteckningen FAS Metod 471. I samband med at metoden började användas i Sverige utfördes jämförande provningar mellan vägslitage och prallslitage vilket visade att prallmetoden mycket väl efterliknar det slitage som en beläggning utsetts för på de svenska vägarna med hög dubbanvändning vintertid. Metoden är idag tillsammans med den finska PWR (SRK) metoden en europastandard med beteckningen SS-EN 12697-16. En svaghet hos metoden är dock att metoden har uppvisat dålig repeterbarhet och reproducerbarhet. Undersökningarna i denna rapport syftar till att förbättra metodens precision. Olika parametrar som påverkar prallvärdet har undersökts för att kunna avgöra vilka faktorer som har störst inverkan och således behöver åtgärdas för att få en metod med bättre precision. Dessa parametrar är slaghöjd, vattentemperatur, kulornas vikt och diameter och frekvens. Mätningar med accelerometer har utförts med syftet att bedöma obalans i utrustningarna samt tester med olika typer av referensprov. Även en sammanställning av de ringanalyser som utförts sedan början av 1990-talet finns redovisade i rapporten. Rapporten ger förslag till förändringar av metoden som förhoppningsvis ska ge metoden ökad precision. De viktigaste av dessa är att: - alltid testa på sågade ytor. - hantera de stenar som lossnar vid testet på ett likartat sätt. - ange en minvikt på kulsatsen. - införa snävare tolerans för frekvens (slag/min) och tid.