Denna rapport belyser vad som hänt med turtäthet och trafikutbud i några glesa områden sedan 1989 - då trafikhuvudmannareformen genomfördes. Rapporten ingår i det av Vinnova finansierade projektet Resande i glesa bygder - kvinnors och mäns livsförutsättningar (Dnr 2006-03308), ett projekt som syftar till att belysa och diskutera de olika villkor för dagligt resande och dagligt liv som människor i glesare områden har. I projektet testar vi tre myter; (i) den om den homogena glesbygden, alltså det faktum att "glesbygden" inte är en, utan många, sinsemellan olika och mer eller mindre områden, (ii) den om förstelnade könsrelationer i glesbygd och (iii) den om en transportpolitik som är anpassad till de behov människor i skilda geografiska miljöer har. I denna rapport knyter vi an till den tredje myten om en sammanhållen och oföränderlig transportpolitik för hela landet. En övergripande trafikpolitisk målsättning är att erbjuda människor och näringsliv i samtliga landets delar en tillfredsställande transportförsörjning. Sedan Länshuvudmannareformen 1988 har stora insatser gjorts för att få till stånd fungerande, för resenärerna attraktiv, och samhällsekonomiskt lönsam kollektivtrafik. Inte minst har olika försök gjorts att finna alternativa trafiklösningar i glesbygd. Det nedslående resultatet är dock att trots många och goda försök fungerar inte kollektivtrafik i glesbygd; passagerarunderlaget är för lågt, länstrafikbolagen kan inte få ekonomi i verksamheten, och resenärerna - både kvinnor och män - väljer bil. Skillnaden mellan politiska mål och faktiskt vardagsliv har till stor del att göra med myten om den oföränderliga glesbygden.