Vrak kan genom läckage av oljor och andra miljöfarliga ämnen utgöra ett potentiellt hot mot såväl människa som miljö. De innebär alltså en miljörisk. Det finns i dag en fungerande organisation för att åtgärda faktiska utsläpp som når havsytan, däremot har ingen myndighet i dag något uttalat ansvar för att sanera vrak i syfte att förebygga eventuella framtida utsläpp. Något större läckage från vrak som gett allvarliga konsekvenser i ett miljöperspektiv har inte inträffat i Sverige. I utredningen har det heller inte påträffats några objekt som kräver omedelbara, akuta insatser. Vad som med tydlighet framkommit under utredningen är att varje enskilt fall måste granskas och riskbedömas var för sig i den modell för riskhantering som är under utveckling. Detta för att verkligen fokusera på de objekt där åtgärder är nödvändiga. Erfarenheterna från omvärlden visar flera exempel där stora kostsamma insatser gjorts men där utfallet inte kan värderas till någon nämnvärd samhällsnytta. Det har också framkommit att det är högst osannolikt med katastrofscenarion med stora oljeutsläpp från vrak i det svenska kustlandskapet. Ett aktivt ansvarstagande för havsbottnarnas fortsatta roll som plattform för livskraftiga ekosystemtjänster är i stället att förebygga och åtgärda de mer konstaterade och i framtiden troliga diffusa utsläppen. De avgjort största riskerna är på sikt de kroniska, diffusa utsläppen som, om de lämnas utan åtgärder, kan orsaka irreparabla skador hos de ekosystemtjänster som vi i dag omedvetet tar för självklara. Här krävs såväl mer forskning för att öka kunskaperna om skadornas omfång och jämföra olika skadekällors påverkan som åtgärder för att underlätta ekokedjornas återhämtning till acceptabla nivåer.