År 1888 var det för första gången möjligt att med tåg ta sig mellan städerna Göteborg och Helsingborg. Det svåraste problemet med att bygga denna järnväg var att lösa frågan om järnvägens sträckning och då som nu vållade Hallandsåsen stora bekymmer. Den lösning man då valde var att dra järnvägsspåret runt åsen genom Sinarpsdalen och där går tågen än i dag. För sträckan Malmö-Göteborg, dagens Västkustbana, är Hallandsåsen ett hinder. Tågpassagen över åsen utgör med sina snäva kurvor och branta lutningar en kapacitetsbegränsning. Höstlöv får loken att slira i stigningarna, och när snön faller kör tågen fast. Högsta tillåten hastighet över åsen är 70 kilometer/timme och tågens längd och vikt måste begränsas (Väg- och vattenbyggaren, 1991:4). Genom att bygga en tunnel genom Hallandsåsen, i så fall Sveriges längsta, skulle Banverkets problem med trafiken lösas. Sträckan förbi åsen skulle med en tunnel kortas 4 kilometer och restiden från dagens 12-13 minuter till 2,5 minuter. Med en tunnel skulle även snabbtåg kunna trafikera sträckan. En tunnel skulle ytterligare öka trafikkapaciteten genom att vikt- och längdbegränsningarna för godståg skulle kunna ökas rejält. Det totala antalet tåg per dygn skulle kunna ökas (Väg- och vattenbyggaren, 1991:4; GP, 921018). Tunneln var, och är, alltså viktig för att Banverket ska kunna nå full kapacitet på Västkustbanan. I sin förlängning är tunneln viktig främst för godstrafiken, men även för persontrafiken från norra Sverige över Karlstad, Göteborg och vidare, via Malmö och Öresundsbron, ner till kontinenten (Seko-magasinet, 1997:11). Första gången en tunnel genom Hallandsåsen utreds är 1975. Under 1990 skickade Banverket ut en utredning om tunneln på remiss. Alla remissinstanser ställde sig positiva. En del boende i trakten ställde sig kritiska till projektet med hänvisning till tänkbara ekologiska konsekvenser. Den 25 juni 1990 säger Båstad kommun ja till tunnelbygget, men säger också att hänsyn måste tas till föreliggande miljöaspekter. I juni 1991 fattar regeringen beslut om att en tunnel ska byggas genom Hallandsåsen. Året därpå tas första spadtaget till tunneln. Bygget blir försenat av flera olika anledningar, men är åter igång för fullt då det under de första dagarna i oktober 1997 blir offentligt att en miljökatastrof har inträffat. Styrelsen för psykologiskt försvar har stött forskning om hur samhällets förmåga att kommunicera har fungerat i krissituationer. Man har utvecklat ett allmänt synsätt för att studera produktion och tillgång av information som bygger på relationerna mellan tre parter: myndigheter, medier och medborgare (Nordlund, 1994; Jarlbro, Sandberg och Palm, 1997). Dessa tre aktörer kan sägas utgöra var sitt hörn i en triangel. De har olika möjligheter, roller och behov utifrån sina respektive positioner, och förhållandet mellan dem kan variera från fall till fall (Nordlund, 1996). Grundtanken är, emellertid, att kontakten dem emellan måste fungera bra för att samhällets demokratiska liv ska utvecklas. Öppen och tillförlitlig kommunikation mellan parterna är viktig under s k normala omständigheter och i synnerhet under samhällsstörningar. I ett större perspektiv handlar det om förtroendet för demokratins möjligheter som system. Från myndigheternas sida måste man effektivt kunna nå ut med information till medborgarna. Detta kan göras på olika sätt, men massmedierna tillhör de främsta kanalerna för myndigheternas kontakt med medborgarna. Medierna i sin tur har den allmänna uppgiften att bevaka omvärlden åt medborgarna och att vid akuta situationer förse dem med relevant information och kunskap. För medborgarnas del är det viktigt att de kan nå både myndigheterna och medierna – att de kan bistå dessa parter med information från sin horisont (medborgarperspektiv). I det bredare demokratiska sammanhanget är det naturligtvis viktigt att medborgarna kan göra sig hörda till myndigheter och medier.