Det lågtrafikerade vägnät har en mycket varierande bärförmåga beroende på att stora delar av nätet inte är uppbyggt efter de normer för vägbyggnad som gäller idag. För att undvika sönderkörningar stängs delar av vägnätet av under perioder av högre risk för bärighetsnedsättningar, exempelvis i samband med tjällossningen på våren. Vid bärighetsnedsättningar är tillgängligheten till transportsystemet begränsad, vilket resulterar i en väsentlig samhällsekonomisk kostnad för näringslivet. Skogforsk har i en rapport (Arbetsrapport 2008:663) analyserat skogsindustrins merkostnader på grund av bristande bärighet och bärighetsrestriktioner. I rapporten framgår det att merkostnaderna uppstår på grund av att man inte kan transportera och leverera det timmer som industrin behöver och att för lång lagring innebär en kvalitetsförsämring av timret. I rapporten gör Skogforsk bedömningen att merkostnaden uppgår till storleksordningen 510-650 Mkr per år. I syftet att använda det befintliga transportsystemet effektivare tog Region Mitt ett initiativ redan att tillämpa en ny princip för hanteringen av tjälrestriktioner redan 1995. Principen gick ut på att man genom en mer detaljerad uppföljning av vägarnas tillstånd kunde minska på omfattningen av tjälrestriktioner. Principen innebar också att i de fall man ändå tvingats ha restriktioner beviljade man fler undantag. Bedömningen av det försöket var att man mot en ganska blygsam extra kostnad för väghållaren skulle kunna tillgodose transportnäringens och i synnerhet skogsindustrins behov av tillgänglighet till transportsystemet.