Vintermedelvärden av temperatur har ofta använts för att rekonstruera den maximala isutbredningen i Östersjön. Även temperaturens standardavvikelse under vintern kan ha betydelse för isutbredningen, eftersom det ibland kan bildas mycket is under relativt kort tid om det är riktigt kallt, trots att medeltemperaturen för hela vintern är ganska medelmåttig. Denna hypotes testades genom att återskapa den maximala isutbredningen under perioden 1971–2000 m.h.a. temperaturdata. Den höga tidsupplösning av meteorologiska variabler under denna period möjliggjorde att både medelvärden och standardavvikelser av temperaturen kunde beräknas med god precision. Undersökningen visade att om man även tar hänsyn till temperaturens standardavvikelse ökar precisionen av den statistiska modellen något jämfört med fallet utan hänsyn till standardavvikelsen, men skillnaden var inte särskilt stor. Standardavvikelsens effekt försummades därför hädanefter i denna studie. Temperaturen i Stockholm har observerats sedan januari 1756 och är därmed en av världens längsta tidsserier av temperatur. Uppsalaserien, som sträcker sig ända tillbaka till januari 1722, användes i denna studie för att förlänga stockholmsserien tillbaka i tiden till 1722 genom linjär regression, vilket gav vintermedelvärden av stockholmstemperaturen från vintern 1723 och framåt (medelvärden av månaderna december till februari). För att fylla igen luckorna i tidsserien, användes den i klimatsammanhang välkända tidsserien av Central England Temperature (CET) vilket också möjliggjorde att vi kunde förlänga tidsserien ända tillbaka till vintern 1660. Den rekonstruerade vintertemperaturen i Stockholm användes sedan för att genom linjär regression återskapa Östersjöns maximala isutbredning. Överensstämmelsen med den klassiska finska tidsserien av maximal isutbredning, vilken sträcker sig tillbaka till vintern 1720, är mycket god; i synnerhet under 1800-talet och 1900-talet, men även under de flesta år under 1700-talet.