Sedan början av 2000-talet syftar transportpolitiken bland annat till att förbättra förutsättningarna för cykeltrafik, särskilt i tätorter. Så står det i de transportpolitiska besluten, nu senast i Investeringar för ett starkt och hållbart transportsystem där det konstateras att "den enskilt viktigaste åtgärden för att öka cykelresandet är att förbättra infrastrukturen för cyklister, främst i fråga om väl utformade och underhållna cykelvägar". I sammanlagt fem transportpolitiska beslut sedan millennieskiftet har cykeln lyfts fram på detta sätt. Till detta kommer en lång rad strategier och handlingsprogram från olika myndigheter, främst Trafikverket, och dessförinnan Vägverket, men också andra med intresse för cykeln i samhällsplaneringen, exempelvis Boverket och Folkhälsoinstitutet, och organisationer som Sveriges Kommuner och Landsting. Totalt har man under årens lopp tagit fram bortåt ett 30-tal dokument i form av propositioner, utskottsbetänkanden, infrastrukturpolitiska beslut, handlingsplaner, strategier, åtgärdsprogram. Gemensamt för alla dessa dokument är förslag på strategier och åtgärder för att öka cyklandet. En given fråga nu efter ett drygt decennium är vad allt detta lett till. Vad innebär omsvängningen i praktiken? I vilken utsträckning satsar staten resurser på cykeltrafiken? Har det lett till ökad cykeltrafik? Syftet med denna rapport är att: beskriva den statliga cykelpolitiken, redovisa om insatserna lett till ökad cykling, diskutera problemenerfarenhet och sunt förnuft.