Den europeiska landskapskonventionen (ELC) har undertecknats av 38 europeiska länder anslutna till Europarådet (Council of Europe). Norge och Danmark ratificerade den 2004 och Sverige 2011. ELC har inspirerat till utveckling av nya metoder för karaktärisering av landskap i samtliga nordiska länder. Metoderna har stora skillnader, men bygger på samma grundtanke om landskapet som en arena för samhällsutveckling och att alla landskap har en utvecklingspotential. Denna rapport tar sin utgångspunkt i Trafikverkets metodutvecklingsprojekt ”Landskap i långsiktig planering” (här förkortat LiLP) och behandlar landskapsanalysmetodikens betydelse för regionala plan- och utvecklingsprocesser. Metodprojektet har pågått sedan 2010. Metodiken är anpassad för regional skala (1:250 000) och är testad i Västra Götalandsregionen och Västmanlands län. Landskapsanalyser på regional nivå är i huvudsak inriktade på strategisk planering. Metodiken skiljer sig därför något från analysmetoder utvecklade för en mer detaljerad skala (exempelvis 1:50 000) som är framtagna för att användas direkt i kommunal planering och konsekvensbedömning av olika projekt. Men det finns också stora metodiska likheter. I enlighet med ELC måste arbetet bygga på både expert- och brukarbaserad kunskap som ska kunna tydliggöras genom en transparent analysmetodik. Analyserna ska också vara lämpliga att användas i processinriktad och platsförankrad planering, som också integrerar en oförutsägbarhet i förhållande till miljö- och samhällsförändringar (Selman 2012). Det centrala i metodutvecklingsprojektet LiLP handlar om att etablera en gemensam arena, där olika aktörer kan mötas som likvärdiga och bidra med sin kunskap för att förstå landskapets innehåll, sammanhang och förändringsprocesser över tid. Detta kan i sin tur ligga till grund för förankring av regionala strategier och politiska beslut, och svarar mot landskapskonventionens intentioner; ”att integrera landskap i sin regional- och stadsplaneringspolitik och i sin politik inom kultur, miljö, jordbruk, ekonomi och på det sociala området samt i alla andra politikområden som kan ha direkt eller indirekt inverkan på landskap”. (Europarådet 2000, artikel 5d). Denna kunskaps- och relationsarena är användbar och giltig så länge som deltagarna accepterar att den är det. Det är upp till processkompetensen att skapa legitimitet kring denna arena (Brunetta och Voghera 2008). Denna rapports empiriska grund bygger i huvudsak på deltagande forskning, intervju- och dokumentstudier i anslutning till Trafikverkets metodutvecklingsprojekt ”Landskap i långsiktig planering”. I artikeln dokumenterar och diskuterar vi på vilket sätt LiLP har bidragit med ny metodkunskap kring landskapskaraktärisering som underlag för en hållbar regional planering. Metodikens bidrag till etablering av en gemensam kommunikativ plattform för hållbar, tvärsektoriell samhällsplanering, jämförs också med de nyare norska och danska metoder för landskapskaraktärisering och -värdering i den kommunala planeringen.