En leras odränerade skjuvhållfasthet, cu, är en geoteknisk parameter som används i en rad olika dimensioneringssituationer som släntstabilitet, jordtryck och stödkonstruktioner samt kohesionspålars bärförmåga. Genom åren har traditionen för hur cu bestäms i Sverige utvecklats, men varierar en hel del mellan olika konsultbolag och landsändar. Det finns i och för sig standarder för varje enskild metods genomförande, men det finns inte samma strikta regler eller riktlinjer för hur en sammanvägning av olika resultat skall göras. Inte minst på senare tid har denna fråga diskuterats beroende på kanske främst två orsaker: 1. Vingförsök på större djup visar ofta inte den ökningen av skjuvhållfastheten med djupet som man kan förvänta sig, ökningen är många gånger orimligt låg. Detta får stora konsekvenser, dels vid dimensionering av långa kohesionspålar, dels vid dimensionering av djupa schakter. 2. Användandet av avancerade försök som direkta skjuvförsök och triaxialförsök, aktiva såväl som passiva, har ökat dramatiskt det senaste decenniet. Eftersom dessa försök används för att bestämma graden av hållfasthetsanisotropi och ofta ger högre värden på hållfasthetens medelvärden än resultat som erhålls med traditionella metoder som vingförsök och konförsök, uppstår frågan hur man ska väga samman resultaten och vilket värde på hållfastheten man ska välja. Trafikverket har därför tagit ett initiativ för att så allsidigt som möjligt belysa denna fråga. Det var då naturligt att inte bara gå igenom standarder och forskningsrapporter i ämnet utan även genom en enkät skaffa en bild av hur man i realiteten/verkligheten går tillväga i olika länder när man bestämmer en lös leras skjuvhållfasthet. Det är naturligtvis så att det i ett och samma land finns många olika tillvägagångssätt beroende, dels på det aktuella jobbets komplexitet, dels beroende på vilken landsände det rör sig om och vilken geologi som dominerar. Ett stort antal enkäter har därför skickats ut till geotekniker i länder där det förekommer lösa leror, med huvudsyftet att dokumentera: 1. a. Vilka fältmetoder som dominerar b. Vilken typ av provtagare som används. 2. a. Vilka laboratoriemetoder som normalt används b. Finns det kriterier för att bedöma provernas störningsgrad. 3. Vilka empiriska samband som används. 4. Dessutom gavs möjligheter till att kommentera landets praxis. Totalt skickades drygt sextio enkäter ut, medan 27 fullständiga svar erhölls. Svarprocenten varierade för de olika länderna, men de länder som kan anses vara av störst intresse för undersökningen hade en mycket god svarprocent, det gäller speciellt Norge och Finland, men i viss mån även Holland och Kanada. En kortfattad sammanställning av enkätsvaren redovisas i kapitel 2 och sammanfattande slutsatser presenteras i kapitel 3. I bilagorna återfinns de fullständiga svaren samt en tabellformad sammanställning för varje land och dessutom en beskrivande sammanfattning i löpande text.