Inom EU hanteras utsläppen av koldioxid (CO2) inom två skilda system. EU:s system för handel med utsläppsrätter (EU ETS) sätter ett tak för utsläppen från kraft- och värmeverk samt energiintensiv industri. Med nuvarande regler sänks taket successivt så att man i berörda verksamheter når nollutsläpp år 2067. Om EU-kommissionens förslag till snabbare reduktion genomförs kommer man att nå noll tio år tidigare. Utsläppen från små anläggningar, fordon och arbetsmaskiner ska medlemsländerna själva reducera med hjälp av olika åtgärder och styrmedel. Sverige har beslutat minska dessa utsläpp med 40 procent till 2020 och i miljömålsberedningen kom politikerna nyligen överens om att det långsiktiga målet ska vara ”nettonollutsläpp” senast år 2045 (SOU 2016:21). I Sverige är förbränning av drivmedel den dominerande källan till utsläpp av koldioxid från ”den icke-handlande sek-torn”, men naturgas och oljeprodukter används också i viss mån för andra ändamål. Syftet med denna rapport är att visa hur man med kvotplikt kan säkerställa att en viss andel av för-sålda drivmedel vid varje tidpunkt är förnybara och hur ett sådant system kan utformas för att fungera under svenska förhållanden. Analysen bygger delvis på författarens tidigare rapport på uppdrag av SPBI men diskuterar vissa designfrågor och konsekvenser mera ingående.