Den sociala dimensionen av hållbar utveckling står högt på agendan såväl i Sverige, som internationellt. Trots att det är över 30 år sedan som begreppet introducerades inför en större publik i och med Brundtlandskommissionens slutrapport Vår gemensamma framtid har vi lång väg att vandra till den rättvisa fördelning av hälsa och välfärd som där hänvisades till. Exempelvis visar den uppmärksammade ”Marmotrapporten” hur medellivslängden och folkhälsan samtidigt som den blir bättre i vissa delar av världen, stagnerar i andra. Detta parallellt med stora hälsoklyftor inom och mellan länder. Även om Sverige fortfarande tillhör några av världens mest jämlika länder, ekonomiskt sett, så har inkomstskillnaderna i Sverige ökat betydligt de senaste tjugo åren. Samhällsplanering är en av många processer som kan bidra till ett mer hållbart Sverige. Dock har den sociala dimensionen hamnat i skymundan, tvärt emot vad svensk lagstiftning betonar. Likväl som att det inte är entydigt hur ekologisk eller ekonomisk hållbarhet definieras är det heller inte självklart, varken inom forskarvärlden eller i planeringspraktiken, hur begreppet social hållbarhet bör förstås och omsättas till praktisk handling i svensk samhällsplanering. Även om det redan finns en lång diskussion kring många av de aspekter som idag brukar relateras till social hållbarhet, så som rättvisa, delaktighet och jämlikhet så finns det mindre arbete gjort i Sverige som uttryckligen sätter fokus på begreppet social hållbarhet i relation till samhällsplanering. Vi vill med denna rapport bidra till denna diskussion genom att på ett lättförståeligt sätt samla olika förhållningssätt och metoder utifrån ett bredare samhällsplaneringsperspektiv, med specifikt fokus på lokal och regional fysisk planering, bostadsplanering samt transportplanering.

This knowledge overview on Social Sustainability from an urban planning perspective has been developed as a result of a Mistra Urban Futures project. The project gathered a large number of actors from research and practice, from local and regional level, as well as from both small and large municipalities. All actors had a common desire to create a greater understanding of what social sustainability might mean in relation to urban planning. The ambition is that the resulting report will help researchers to gain a better understanding of the practical challenges and needs regarding social sustainability. Also, that practitioners get a wider theoretical reference framework that they can use as a basis for their work. In the report it is concluded that social sustainability in urban planning has different meanings in different contexts. A number of approaches on social sustainability in relation to urban planning are presented, to provide guidance and urge for reflection. The report also illustrates how social planning can contribute to (and hinder) social sustainability in different ways. It is emphasized that social sustainability is not a static state that can be achieved once and for all, but rather an ongoing process in which urban planning can play an important role. The report also provides a number of interesting examples of how actors within the framework of Swedish urban planning can address issues of social sustainability. Finally, a number of identified knowledge gaps are highlighted, as guidance for continued development work and research initiatives.