Sverige står inför stora utmaningar de kommande decennierna när nya satsningar på stora infrastrukturprojekt ska genomföras. Efterfrågan på kompetens kommer öka påtagligt inom ett stort antal branscher exempel på det har tydliggjorts i byggandet av Ostlänken där uppemot tio procent fler årsarbetskrafter kommer behövas från byggsektorn de kommande åren. Ett stort bygge som Ostlänken fungerar också som en katalysator för samhällsutvecklingen. Detta innebär att efterfrågan på arbetskraft även ökar i andra branscher, dvs de som arbetar med byggandet efterfrågar också varor och tjänster som i sin tur leder till att annan arbetskraft behövs. I samband med att Regeringen under 2018 ska fatta beslut om en ny nationell plan för transportsystemet som ska gälla åren 2018-2029 kommer behovet av mer arbetskraft öka påtagligt framöver. Beräkningar visar att omkring 235 000 årsarbetskrafter ryms inom ramen det som ska byggas och underhållas framöver. En viktig fråga till följd av detta är om Sverige har tillräcklig kompetensförsörjning för möta den efterfråga som förväntas om projekten ska kunna genomföras. Redan idag är ett antal yrken identifierade som bristyrken vilket kan innebära att det fortsättningsvis blir svårt att klara byggandet framöver. Mättekniker, signaltekniker samt flera tekniska ingenjörer är exempel på kompetenser som saknas redan idag när planeringen av stora projekt är påbörjade. Sedan tidigare har även inflödet av betongarbetare och maskinförare varit litet och då pensionsavgångarna är stora finns risker att detta kan komma att påverka byggandet framöver. I denna förstudie har ett antal utmaningar identifierats. Dessa utmaningar kan utgöra en grund för hur kompetensförsörjningen kan stärkas. I studien har tidigare genomförda rapporter utgjort en grund i arbetet för att visa behovet av olika kompetenser. Dessutom har arbetet kompletterats med intervjuer från England och Norge samt med intervjuer och en workshop med personer som är insatta i två av Sveriges största projekt, Ostlänken och Botniabanan. Resultaten visar att man i England satsar mycket på att lösa kompetensförsörjningen med lärlingssystem. Där kräver man i stor utsträckning redan i anbudsskedet att företagen ska ha med lärlingar i byggandet. I Norge samarbetar man mer med forskningen genom att koppla forskare direkt till konkreta projekt, framförallt Ferjefri E39. Detta är framgångsrikt och har stärkt forskningsarbetet i Norge. I denna förstudie har inte de svenska framgångsfaktorerna studerats ingående men det finns goda exempel, exempelvis i regionen kring Ostlänken. Där har ett starkt samarbete utvecklats mellan olika aktörer mellan offentlig sektor och näringslivet, dels med regionförbunden och arbetsförmedlingen samt med East Sweden Infra Cluster. Här har ett flerårigt samarbete lagt grunden för hur de byggande företagen ska tas om hand och hur utbildningen kan säkras i regionen för att lokala företag ska ta del av Ostlänkens katalysatoreffekter och kunna växa. Dessutom har planeringen av utbildningarna samordnats angående hur arbetskraften bör utbildas för att fylla de platser som förväntas uppstå. Däremot är det en del andra områden som behöver förbättras i Sverige och utvecklas. Samarbetet mellan högre utbildning, forskning och näringslivet behöver stärkas. Här syns ofta att det är skilda inriktningar och att forskningen inte är målinriktad mot samma mål som exempelvis byggbranschen har. Detta fungerar klart bättre i Norge. Vidare utbildas för få till de områden som näringslivet efterfrågar. Ungdomar söker i dagsläget inte de utbildningar som behövs i tillräcklig utsträckning. Detta är några av problem som behöver lösas framöver för att kompetensförsörjningen ska kunna lösas. Åtgärder och försök görs på olika sätt, exempelvis via olika branschorganisationer eller olika lärosäten, men det verkar inte ske tillräckligt strukturerat och får därför inte gehör på tillräckligt bred basis. Bildande av ett nationellt råd anses nödvändigt, ett råd som har mandat att utveckla kompetensförsörjningen framöver genom att påverka akademin och näringslivet och att få dessa att samarbeta bättre för att det inte ska uppstå problem genom att projekt stoppas på grund av att det saknas kompetens. Här behöver ett antal starka aktörer påbörja arbetet genom att ta fram en kartbild av hur det ser ut, det vill säga vad görs, hur kan detta förmedlas till andra och vad behöver göras. En form av utvecklingsprogram behöver få legitimitet från regeringen för att frågorna ska kunna drivas effektivt. Förslagsvis bör Trafikverket initiera starten på detta tillsammans med några aktörer som kommit långt. Arbete bör sedan lyftas till en högre nivå i syfte att säkerställa kompetensförsörjningen framöver.