Lagen (SFS 1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik säger att den som utövar kollektivtrafik ska se till att trafiken anpassas med hänsyn till resenärer med funktionshinder. Vidare säger lagen att vid planering och genomförande av kollektivtrafik ska funktionshindrades särskilda behov beaktas. Dessutom ska de färdmedel som används så långt som möjligt vara lämpade för resenärer med funktionshinder. I den tillhörande förordningen om handikappanpassad kollektivtrafik (SFS 1980:398) anges att anpassningen ska ske i den takt och omfattning som bedöms vara skälig med hänsyn till syftet och till de tekniska och ekonomiska förutsättningar hos dem som utövar trafiken. Efter 1979 har lagstiftningen kompletterats med ytterligare lagar och förordningar som syftar till att stärka funktionsnedsattas rättigheter (likabehandling) i kollektivtrafiken. Lagstiftningen har dock inte förändrat handikapplagen utan kompletteringarna har skett inom andra lagar och förordningar, samt handlingsplaner.
Rapporten syftar till att i första hand belysa vad som hänt på kollektivtrafikområdet vad gäller de funktionsnedsatta och kommer att fokusera främst på lagen om handikappanpassad kollektivtrafik. Vi kommer dock att belysa relevanta lagar och förordningar samt försöka ge en bild av intentionen bakom dem. Rapporten koncentreras runt kollektivtrafik och kommer inte att beröra den yttre miljön, såsom trottoarer, byggnader etc.