Den europeiska tågpassagerarförordningen kom 2007 och den kompletterades 2015 med en svensk resenärsrättighetslagstiftning vilka båda kraftigt ökade branschens kostnader för ersättningar till resenärer vid förseningar. Först 2018 gavs möjligheten att söka regress, dvs ersättning från den som orsakade skadan för uppkomna följdkostnader så som ersättningstrafik och restidsgarantier. Regressen hade utretts grundligt i Järnvägstrafikutredningen som i SOU 2015:9 föreslog en vidsträckt regressrätt mot infrastrukturförvaltaren. Trafikverket fick ansvar för verksamheten som startade den 1 juli 2018. De har satt upp rutiner och system för handläggningen. Sedan start har det hela kantats av missnöje med byråkratiska lösningar, sviktande bedömningar och saktfärdig handläggning. Medlemmar har sett detta som en utmaning och berättar att de valt att avstå att ansöka eftersom det är så tidsödande och osäkert om man kommer få någon ersättning. Vissa möjligheter som tidigare fanns för att få ersättning för produktionsmerkostnader inom kvalitetsavgiftssystemet har också försvunnit i samband med att regressrätten infördes, utan att regressrätten ger utrymme för att täcka upp dessa kostnader.