Ojämnheter i vägytan skapar dynamiska trafiklaster på vägkroppen när de tvingar tunga for-don att skaka, skumpa och kränga, i stället för att mjukt rulla fram med enbart statisk belastning mot vägbanan. Dessa dynamiska lasttillskott bryter ned vägkroppen och förkortar vägbanans livslängd, i likhet med olagliga överlaster på flaket. Den förkortade livslängden leder i sin tur till ökad livstidskostnad (LCC) för att hålla vägbanan i acceptabelt skick. Många är medvetna om att gropar sätter hjulen i vertikal skakning och ger därigenom dynamiska tillskottslaster som förkortar livslängden hos vägbanan “nedströms” vägojämnheten. Däremot är det färre som känner till att stora dynamiska tillskottslaster kan skapas av tiotals meter långa ojämnheter i vägbanan. Detta genom att sätta fordonets chassifjädring i resonans, så att tunga massor i form av ram, flak och nyttolast börjar skumpa med låg frekvens. Skumpandet belastar dessutom tiofaldigt längre sträcka av vägen nedströms vägojämnheten, jämfört med hjulets “hoppande” enstaka metrar efter ett potthål i vägbanan. Syftet med denna utredning är att demonstrera en metod att beräkna och åskådliggöra de tillkommande dynamiska lasttillskott som orsakas av vägojämnheter. Att kunna beräkna de tillkommande lasttillskotten är förutsättning för att kunna bedöma olika vägojämnheters påverkan på vägkroppen, avseende utmattning och livslängd. Konventionellt beläggningsunderhåll ger liten eller ingen effekt på vägojämnheter med våglängd över ett par meter. Utan hjälpmedel är långvågiga väg-ojämnheter svåra att identifiera och åtgärda, vilket ökar risken att vägunderhållet blir eftersatt. Utredningens litteraturstudie visar att europeiska vägstandarder saknar relevanta definitioner som relaterar vägojämnheter till dynamisk last (till skillnad från amerikanska ASTM-standarden). Förslag ges på förbättring av EU-standarderna.