Merparten av svenska vägar har en asfaltbeläggning. Asfalt är en blandning av de naturliga råmaterialen (sten, sand och filler) och ett bindemedel som framställs ur råolja. Stenkol har använts i gas- och koksverk där stenkolstjära blir en vanlig restprodukt. Efter vidare bearbetning av stenkolstjäran separeras en preparerad tjära vilken använts som bindemedlet i asfalt, så kallad vägtjära. Vägtjära har använts i Sverige i vägbeläggningar, i slit, bind- och bärlager, fram till 1973. Nuförtiden förekommer tjärbeläggningarna vanligtvis i de understa lagren av beläggningskonstruktionen. Halten tjära i beläggningsmaterial är svårt att bestämma och halten av polycykliska aromatiska kolväten (PAH), som finns i tjäran och kan ha en påverkan på miljön och människors hälsa, används som indikator för att asfalten innehåller vägtjära. Vanligtvis mäts koncentrationen av PAH16- föreningar, av vilka en del klassificeras som cancerframkallande. Det finns fortfarande ett behov av att identifiera och testa metoder för bedömning av den biotillgängliga fraktionen av PAH i beläggningsmaterial och jord i vägslänter, dvs uppskatta mängden av ämnen som kan mobiliseras från beläggningsmaterial och bli tillgängliga för bioupptag (och orsaka ekotoxiska effekter). En metod har nyligen utvecklats och validerats på jordmaskar för att bedöma biotillgänglighet av PAH i historiskt förorenade markområden. I denna metod används en passiv provtagare av polyoxymetylen (POM) för att uppmäta eller beräkna jämviktskoncentration av lösta PAH i porvatten. Syftet med denna studie var att undersöka den eventuella spridningen av PAH från utvalda vägsträckor som innehåller vägtjära i slitlager och bedöma miljörisker genom uppskattning av biotillgänglighet och toxicitet av PAH med hjälp av POM-metoden.