I Sverige har den pågående våldsvågen lett till en massiv diskussion om trygghet. Kollektivtrafiken är inte ett undantag, utan snarare en verksamhet som under lång tid arbetat med trygghetsrelaterade frågeställningar. På svenska används ofta begreppet trygghet eller otrygghet för att skilja upplevd säkerhet (trygghet) från den faktiska säkerheten. Trygghet anses vara en fråga av betydelse för huruvida människor väljer att åka med kollektivtrafiken eller ej. Trygghet i sammanhanget kollektivtrafik är ett mångfacetterat begrepp som olika människor uppfattar på olika sätt: en del uppfattar det som det definierats ovan, som upplevd säkerhet, men andra uppfattar trygghet som en fråga om att kollektivtrafiken går när den ska och anländer på utsatt tid så att man hinner i tid till olika aktiviteter eller sin anslutande kollektivtrafik. Denna begreppsliga bredd gör att kollektivtrafikmyndigheterna ofta har svårt att tolka människors svar om just trygghet, samtidigt som myndigheterna själva ofta använder begreppet på flera olika sätt. I ett svenskt perspektiv skiljer sig Stockholm från resten av landet eftersom arbetet med trygghet pågått under relativt lång tid och med ett utbyggt fokus. Därför är fokus i denna rapport att undersöka trygghetsarbetet i andra jämförbara huvudstäder i Skandinavien och Östersjöområdet, såsom Köpenhamn, Oslo, Helsingfors och Tallinn. Frågeställningarna är: Vilka åtgärder med koppling till trygghet återfinns i dessa fyra städer? Vilket utbyte sinsemellan har man på detta område? Vad är det som påverkar arbetet med trygghet i respektive stad? Vilka likheter och skillnader finns mellan olika städer?