Järnvägsunderhåll i Sverige har upphandlats i konkurrens sedan början av 2000-talet. Bestämmelser i kontrakten som tecknas mellan Trafikverket och underhållsentreprenörer har direkta konsekvenser för det arbete som genomförs. Denna studie använder ekonometriska metoder för att utvärdera två bestämmelser i kontrakten för järnvägsunderhåll: dels det gradvisa införandet av servicefönster som ger underhållsentreprenörerna bättre tillgång till sammanhängande tider i spår, dels förändringar i entreprenörernas ekonomiska ansvar för avhjälpande underhåll som innebär en avvägning mellan incitament till förebyggande insatser och riskpåslag i anbuden. Analysen visar att implementeringen av servicefönster inneburit färre avhjälpande underhållsåtgärder, färre tågstörande fel och färre merförseningsminuter. En bakomliggande orsak antas vara att servicefönster gjort det förebyggande underhållet billigare i relation till det avhjälpande underhållet och därför inneburit en ökning i det förebyggande arbetet som minskar behovet av avhjälpande underhåll. Ett högre tak på entreprenörens risktagande – dvs. ett högre kostnadsansvar – har också minskat förekomsten av avhjälpande underhållsåtgärder och tågstörande fel. Denna effekt är större när servicefönster utlovas i upphandlingen, vilket indikerar att servicefönster används för mer förebyggande underhåll som det högre kostnadsansvaret gett incitament till. Utöver dessa utfall behöver en heltäckande utvärdering också inkludera konsekvenserna för Trafikverkets underhållskostnader och för de störningskostnader som tågförseningar ger upphov till. Sådana kompletterande aspekter är föremål för framtida studier.